Dopning sätts i samband med våldsrelaterade brott

Den senaste tiden har polisen satt in extra resurser i arbetet med att motverka dopningen. Man har utfört ett flertal razzior mot olika gym runt om i Sverige, senast nu i Västervik. Det är ett växande problem med dopning bland unga människor och det finns ett klart samband mellan dopning och grova våldsbrott. Då dopningen påverkar hormonerna i kroppen och bidrar till humörsvängningar som kan vara okontrollerbara finns en påtaglig risk för raptus utbrott för de personer som använder dopning. Speciellt kan det vara extra problematiskt för de  som redan har svårt att kontrollera sina känslor och har en historik av våldsbenägenhet. I och med att dopningen sprider sig så sprider sig även acceptansen för hur människor ser på dopning och dess bieffekter. Det har även skett en ökning av människor som ringer polisen med misstanke om att någon använder sig av dopningspreparat. Det tyder på att det finns en ökad förståelse för hur dopningen påverkar människokroppen. De som ringer polisen uttrycker misstänkta symptom som en väldigt snabb muskeltillväxt, acne på rygg och bröstkorg och stora humörsvängningar. Det kan vara en viktig del i kampen mot dopningen att polisen gör oannonserade tillslag med dopningskontroller på gymmen för att upptäcka de personer som dopar sig. Det har även en avskräckande inverkan på de som funderat på att hitta en lättare väg att nå muskelmassa och på några månader få samma resultat som det kanske tar flera års hård träning för att uppnå. Tidigare var det endast i samband med idrottsutövande på tävlingsarenor som man riskerades att utsättas för en dopningskontroll och man inte var utövare i någon av de större idrotterna där det fanns en större ekonomi och man gjorde kontroller även på hemmaplan i samband med träning. Som privatperson på ett gym var risken nästan obefintlig vilket lett till att dopningen hunnit breda ut sig ganska ordentligt och användandet fallit ner i åldrarna.

Ett problem med dopningen är även att skadorna ifrån preparaten i många fall inte visar sig förens långt senare i livet som t.ex. hjärtproblem. För en tjugoårig kroppsbyggare kan problem som uppstår i femtioårsåldern verka väldigt avlägsna och nästan te sig som i ett annat liv. Vilket visat sig i intervjuer yttrat sig som att ”vem fan bryr sig om när man är femtio” ”huvudsaken är att jag dör stor”. Antalet preparat som klassas som dopning är många och till den skaran hör även de preparat som vi idag klassar som narkotika t.ex. marijuana, amfetamin, kokain. Dessa preparat kan man testa med screeningtest för droger och som förälder kan man vända sig till företag som PRO-TEST för att själv testa sin ungdom. Att testa någon för anabolasteroider är inte lika lätt utan där måste man skick in urinprovet till ett lab som behöver analysera det för att få fram om individen använt sig av otillåtna medel. Det gör det extra behövligt att polisen nu fått upp ögonen och nu utför regelbundna tester på gym och på de personer som misstänks för våldsbrott. Där fungerar Västervikspolisen som ett föredöme.

Vad driver en MDPV missbrukare?

MDPV missbruket har fått fäste i landet och flera av landstingets beroendeenheter och avgiftningskliniker ser häpna på när ungdom efter ungdom faller i psykos av den farliga nätdrogen. Polis rapporterar om att man alltid behöver förstärkning när det gäller MDPV på påverkade personer då de är oerhört aggressiva och oberäkneliga. Troligtvis bottnar den okontrollerade aggressiviteten i en rädsla hos den påverkade.

Flera av missbrukarna berättar att man i stort sett mår psykiskt dåligt direkt man tar drogen. Det är därför svårt att förstå varför drogen fått ett sådant fotfäste i många städer i Sverige. Vad är det som lockar och driver i många fall unga människor att använda en sådan drog? Är det för att den är lättare att få tag på? Lättare att framställa? Vilket skulle leda till lagen om tillgång och efterfrågan och billigare priser slår ut det traditionella gamla drogerna som tex amfetamin. Där besitter inte jag nödvändig kunskap om fenomenet för att ge ett korrekt svar.

Men det jag är förbryllad över är hur kommer det sig att man ändå fortsätter att ta en drog när man ganska omgående mår rätt dåligt av den. Vanligtvis pratar man om den tillfälliga lättnad en missbrukare söker när han tar en drog. För en stund släpper ångesten och man känner sig fri och på så vis lurar missbrukaren sig själv fast han vet att det kommer att komma en bitter eftersmak.

Med MDPV kan man nog inte förklara det riktigt på samma sätt då den tillfälliga lättnaden inte är på samma sätt, att man mår väldigt bra en stund. Nej här mår man ganska omgående dåligt.

Vad driver då en MDPV missbrukare? Kan det vara så att det är samma mekanismer som i självskadebeteende, människor som tex skär sig själv för att med fysisk smärta döva ångesten. Gör det riktigt ont så slipper man känna den den malande ångesten och smärtan, känslan att vara otillräcklig kanske rent av självförakt.

Jag drar mig till minnes en amfetamin missbrukare jag träffade på ett boendestöd en gång i tiden. Han beskrev sitt missbruk som -Det bästa ruset är när jag varit vaken i 3-4 dygn och börjar hamna i gränslandet mellan fysisk och psykisk utmattning men samtidigt är riktigt påtänd. Då mår jag som bäst i missbruket, för då slipper jag på något sätt att vara medveten om mig själv och bara vara.

Kan det vara så MDPV fungerar ? Att det är som att vara vaken flera dagar amfetamin fast i expressfart?

Milstolpar kring samhällets syn på våld i nära relation

MilstolparUnder en föreläsning vi  närvarade vid i Stockholm om ämnet Våld i nära relationer fick vi ta del av en del milstolpar i svenskt synsätt och agerande i rättsystemet gällande ämnet för föreläsningen. Närvarande var både psykoterapeuter, socionomer, sjuksköterskor , och en och annan beroendeterapeut.

Kort ur föreläsningen:
Under 60 och 70 talet i Sverige var det nästan enbart gärningsmannaperspektiv som var den rådande normen i svenska domstolar när det gällde brott om våld i nära relationer .Men det var brottsoffer- och kvinnorörelser som ställde högre krav och såg till att forskningen ökade på området. Det ledde till att nya reformer slöts och att det svenska samhället fick en annan syn på brottsoffer.  I nutid anses det som en självklarhet att man behöver ta hänsyn till bägge parter, man behöver se både till brottsoffret och gärningsmannen för att det ska bli en säkerhet i rättssystemet.

1982 gick våld i nära relationer och våldtäkt ifrån att vara ett angivelsebrott till att falla under allmänt åtal, en händelse som tidigare ansetts vara en privat angelägenhet gick till att vara ett problem som berörde hela samhället. Det blir en stor utveckling för synen på brottet, tidigare kunde endast åklagaren väcka åtal om brotts offret själv anmälde händelsen. Nu kunde åklagaren väcka åtal med hjälp av vittnen.

Den här utvecklingen tycks bara kopplad till samhällets syn i stort på sexualbrott och mäns våld mot barn och kvinnor. 1988 skiljer en stor händelse som  ytterligare förändrar bilden. Då införs möjligheten till målsägandebiträde som är med och hjälper till och ger stöd under rättegångar och förhör. Parallellt med detta slår möjligheten till vittnesstöd rot i den svenska rättsprocessen. Den första svenska stad vittnesstöd var i Växjö 1995. Numera är vittnesstöd en etablerad verksamhet som sker på uppdrag av regeringen. Brottsoffermyndigheten, domstolsverket och Brottsofferjourernas riksförbund är de som ansvarar för verksamheten.

Inget annat land i världen har en sån utvecklad verksamhet och skyddsnät kring brottsoffer. Sverige är unika i att ha en hel myndighet som ser till brottsoffren nämligen Brottsoffermyndigheten.

FAKTA: Några milstolpar

  • 1960     Relativt ensidigt gärningsmannaperspektiv råder
  • 1978     De första kvinnojourerna bildas, Alla Kvinnors Hus och Kvinnohuset.
  • 1982-1984  Våld i nära relationer och våldtäkt oavsett plats går från att vara   angivelsebrott till att falla under allmänt åtal.
  • 1988     Rätten till målsägandebiträde införs
  • 1994     Brottsoffermyndigheten etableras
  • 1995     Vittnesstödsverksamhet startar i Växjö tingsrätt
  • 1998     Kvinnofridsreformerna
  • 2000     Barn får rätt till särskild företrädare
  • 2006     Barn som bevittnat våld i nära relation får rätt till brottsskadeersättning
    Källa: BRÅ

Det var en intressant föreläsning och man fick en del att tankar om hur det var förr att ta med sig hem oavsett om man var sjuksköterska eller drogterapeut. Vi behöver fortsatt lyfta ämnet och leda utvecklingen framåt för att inte falla bakåt.

Rikspolisstyrelsens rapport om våld i nära relation

Våld i nära relationRikspolisstyrelsen släppte nyligen en rapport från en undersökning om brott i nära relationer, undersökning genomföras av United Minds på uppdrag av Rikspolisstyrelsen. De  intervjuade var mellan 18 och 80 år och totalt så intervjuades 1042 personer.

Det rapporten kom fram till att drygt 22 % av befolkningen har någon gång misstänkt eller vetat om att en person i sin närhet varit utsatt för våld i nära relationer. Men bara 17 % av dessa har polisanmält brottet. Det är alltså var femte svensk som har haft misstanke om att det begåtts våld i nära relation hos någon som finns i deras närhet.

Och den största andelen av de som valt att inte gå till polisen med sina misstankar eller vetskap om ett brott om våld i nära relation uppger att orsaken är att man blir upplever att den som är utsatt själv tagit tag i saken antingen genom att göra slut med sin partner eller att man på ett eller annat sätt har konfronterat förövaren. 38 % av intervjuade gav det svaret.

32 % av de intervjuade uppger att man inte insett allvaret i situationen. 27 % av de intervjuade uppger att rädsla av att själv komma till skada har varit en bidragande orsaken till att inte anmäla till polisen.

Polisen har ingen chans att ingripa och hjälpa om brottet inte kommer till deras kännedom, därför är det av högsta prioritet att man som ett eventuellt vittne hör av sig till polisen. Utan vittnen står polisen oftast uddlös, men bara vetskapen om att polisen blivit informerad och kommer ut på plats kan vara en stor del till att en nedåtgående spiral av våld och kränkningar i en relation bryts och problemet lyfts till ytan.

Glädjande finner man att kunskapen om vad som är ett brott är stor bland de utfrågade och de redogör för vad de anser är ett brott i nära relation. Det är endast 5 % som inte tycker att om man slår och sparkar sin partner är ett brott. Att knuffa sin partner är det dock 40% som inte tycker är någonting att anmäla och siffran för verbala kräkningar är 38 %.

Jämstäldhet

nuemkoNyamko Sabuni vår Avgående jämställdhetsminister har ofta talat om att mäns våld mot kvinnor är kanske den viktigaste jämställdhetsfrågan i Sverige idag. Regeringen deklarerar i en skrivelse att mäns våld mot kvinnor är den mest prioriterade frågan nationellt beträffande jämställdhet. Länsstyrelserna har sedan 2007 arbetat för att stödja samverkan i sina län beträffande våld i nära relation.

Länsstyrelsen i västra Götalands län genomförde en enkätundersökning som ledde fram till en rapport för att motverka mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation. Rapporten heter ”Att våga se och agera”. Man skriver och belyser fyra typer av områden i rapporten gällande mäns våld mot kvinnor.

1. våld i nära relationer
2. barn som bevittnat våld
3. hedersrelaterat våld och förtryck
4. prostitution och människohandel för sexuella ändamål.

Nära relation innefattar inte bara kärleksrelationer utan alla förhållanden där det finns en nära och förtroendefull ställning. Det kan vara ett vuxet barns våld mot en förälder, eller t.e.x personal på boenden som utövar våld. Som våld räknas alla handlingar som skrämmer, smärtar eller skadar en individ. Man beskriver de särskilt utsatta grupper, särskilt utsatt förklaras med att man kan vara beroende av andra i olika situationer och beroendeställningen följer särskild utsatthet.

En särskilt utsatt grupp är familjer som lever med ett missbruk. Det är av vikt att det sker en kompetensutveckling inom många yrkes områden och att behandlingshem för missbruk arbetar med problematiken på ett djupgående plan.

Våld i nära relation

Våld i relationDen vanligaste platsen för kvinnomisshandel är i hemmet eftersom att de flesta som blir misshandlade blir det av deras nuvarande eller före detta partner. Det är också ett ställe som inte väcker uppmärksamhet.
Ca 40-60 kvinnor dör varje år till följd av misshandel och en tredjedel av dessa har misshandlats av sina nuvarande eller före detta pojkvänner eller sambos.

Liksom andra beroenden t.ex narkotika och alkohol så är de signalsubstanserna dopamin och adrenalin som gör att man vill fortsätta. Signalsubstanserna reagerar när vi gör något som får oss att må bra, när kroppen har känt av det en gång vill den gärna göra samma sak igen för att känna ruset och att de mår bra.

Det finns behandlingshem för även denna sortens missbruk. Men man kan inte tvinga på en behandling för de som är i ett maktberoende då det inte ger någon effekt på behandlingen om inte personen själv är delaktig och försöker. De flesta som går till ett behandlingshem går dit frivilligt och i de flesta fallen har deras beteenden gått så pass långt att det blivit allvarliga följder t.ex att kvinnan har hamnat på sjukhus. Om socialstyrelsen eller liknande tvingat dit en man mot deras vilja har alla de männen hoppat av behandlingen.
Om männen själva inte valt att bli behandlade vill de inte förändras.